I söndags märkte  jag att jag har blivit så otrolig känslig.

Känns som jag kan gråta för allt. Ser jag något lyckligt på tv kommer tårarna, ser jag något sorgligt kommer också tårarna. Ni förstår vad jag menar.

Vi ska på begravning på lördag. Känns som jag kommer vara den som gråter mest av alla. Har lyssnat på begravningslåtarna som en person kommer sjunga solo. Tänkte att då kanske det inte blir lika jobbigt när man hör dom.

Vi får se. Önskar att det fanns antigråt-piller. Ingen ide att använda nå smink på lördag för jag kommer se ut som tvättbjörn efter bara några sekunder.

Känns i magen att begravningen är på lördag.

Vi var hos Joels sambo Susanne i söndags. Det var jätte skönt att få träffa henne och barnet. Samt Joels föräldrar. Vi berättade för Susanne att vi väntar barn. Hon bröt ihop. Sen sa hon: förlåt att jag gråter jag är jätte glad för eran skull men visste ni att det var Joels högsta önskan. Då brast jag i tårar också. Sambon min sa: jag vi vet att han ville så gärna att vi skulle skaffa barn. Synd bara att vi inte hann berätta det för honom. Hon frågade om vi hade blivit med barn nu efter Joel har gått bort om det var för han skull vi blev med barn. Hon frågade det flera ggr. Vi berättade att vi vetat om detta sen 11 december 2010. Joel gick bort den 19 januari 2011. Hon frågade vilka som visste om det. Vi sa till henne att hon är nr 2 vi berättar för. Att det är fortfarande hemligt. Tills Sambon har berättat för sina föräldrar. Och då berättade jag att jag kommer inte vara med när sambon berättar för sina föräldrar. Då vart hon fundersam. Jag sa att jag vill inte höra något negativt om det. Jag känner att jag inte pallar med det. Då sa hon det är väl bara gå därifrån om dom säger något negativt. Visst hon har rätt. Men hon vet inte heller allt strul som pågår och har pågått med min sambosfamilj. Önskar bara att sambon berättar det snart. Orkar inte gå och vänta på att han ska berätta. Vill bara ha det överstökat. Sen slipper jag dölja magen. Den e ju inte jättestor. Men jag tycker det syns nu. Verkar som Susanne blev glad av att vi berättade för henne. Fast som vi sa till henne det fanns ju inget bra tillfälle att berätta detta utan att det är lika bra att vi inte drar ut på det. Med tanke på omständigheterna.

Har lite ångest inför begravningen, vet inte om jag kommer spy jätte mycket den dagen eller hur det blir. Känns inte som jag vill lämna kyrkan mitt i begravningscermonin. Känns respektlöst. Men inte lika roligt att sitta kvar och spy i en påse heller. Eller att jag behöver gå och kissa varje 20:e minut. Hoppas bara att jag kan hålla mig.

Vi beställde begravningsblomma förra veckan. Färgerna på blommorna blev rosa, blå och gul. Ska bli intressant att se hur det kommer att se ut. Hoppas det blir bra. Vi ska själva hämta blomman och köra upp den till kyrkan. Men vi skulle ändå vara där en halvtimma innan alla andra kommer med Susanne och Joels föräldrar.

Japp då var det dags igen att tömma spyhinken... trött på allt kräkande.