Mycket har hunnit hända sen jag skrev sist. Vårt efterlängtade mirakel tittade fram den 14 augusti 2011. Då blev jag mamma och vår son kom till världen. Det var kärlek innan första ögonkastet. Jag visste innan han föddes denna grabb kommer jag älska mest i hela världen och att han kommer betyda allt för mig och min sambo. Mycket riktigt den kärlek som jag kände till vår son är så ofantligt stor. Jag minns första gången jag fick se honom. Dom rullade ut mig från operations salen väcker mig en kort stund från nedsövningen så jag får se honom. Ser att vår sambo håller i honom miraklet och hör hur sjuksystrarna vagt säger något om att jag ska få se min son för första gången. Den lycka, glädje när jag såg honom är så ofantligt stor för kunna sätta ord på. Det är mitt bästa ögonblick och minne jag har i mitt liv. Han var så fin när han låg i sin pappas famn omvirad i en filt/täcke med pampersmössa på och hade öppna ögon. Det var det finaste barnet man kan föreställa sig. Jag minns det så klart. Sen så rullade dom vidare mig i korridoren och jag sövdes ner igen. Så det var en kort stund av helt obeskrivlig lycka. Sen skulle det dröja 3,5-4 h tills jag fick hålla honom i min famn för första gången.
Som ni förstår blev det kejsarsnitt, akut kejsarsnitt. Jag kommer skriva mer detaljerat om hur förlossningen gick till väga en annan gång. Just nu ligger jag sömnlös efter vår älskade son som fortfarande sover bredvid mig väckte mig då han ville amma men jag var för kissnödig för att somna om, gick på toa och sen var det kört.

Jag önskar jag hade skrivit mer under graviditeten och tiden tills nu. Det har inte funnits tid eller lust till det. Nu har mitt liv som mamma äntligen börjat ge mig lite egentid. Och att denna blogg finns som en App finns det inget hinder längre att inte skriva. Det är så mycket som snurrar i ens huvud fram och tillbaka så det kan vara skönt att få skriva av sig lite.

Idag väntar att åka till ett lekland med sonen och träffa vänner där som tar med sig sin dotter. Vi har varit på leklandet en gång förut med sonen och han älskade det! Lekte i 2,5 h i avdelningen för barn från 0-6 år. Får se om han gillar det lika mycket idag. Det var så mycket nytt för honom att upptäcka och undersöka. Framför allt så gillade han gåstolen jätte mycket. Förmodligen för att vi inte har haft en sådan och att han kunde ta sig från punkt A till B själv. Då han inte går själv än. Håller man i hans händer går han överallt annars kryper han omkring eller går längst möblerna samt att han tycker det är jätte roligt att gå omkring med sin lekrullator som vi kallar den.

Nu ska jag försöka somna om. Om det nu är möjligt.

Var rädd om dig själv!
Kärleken till dig själv betyder mer än vad du tror. Ger mer du älskar dig själv ju mer kärlek kan du ge andra i din närhet. <3

Det har varit en jätte tung helg. Både för mig och min sambo. Joels begravning var i Lördags. Allt var lugnt tills man kom in i kyrkan då började tårarna att forsa. Allt blev så verkligt då. Det var verkligen fint inne i kyrkan. Kista var i ljust trä ovanpå låg färggranna blommor i bland annat orange och rött som var Joels favorit färger. Fram på kistan låg en hjärta formad av nå grönt och där det stod min ängel på. Cermonin var jätte fin hon berättade kort om Joel svårigheten han var med om när han var 12 år och hur han var en riktig entertainment som prästen själv uttryckde det. Mitt hjärta brast när jag såg hur Joels sambo och mamma skulle ta ett sista farväl vid kistan, man såg riktigt hur ont det gjorde i dom. Ingen kan förstå vad dom går igenom. Kyrkan var full med folk. Båda vänner och släkt som var där för att ta ett sista farväl. Önskar bara att Joel hade vetat hur älskad han var av alla i livet. Det var ofta man fick höra honom muttra nå om att ingen gillade honom. Han skulle ha sett hur ont det gör i folk att han har lämnat oss. Vilken smärta. Smärtan är ju större ju mer man har och älskar honom. Efter cermonin tog jag kort åt Susanne på alla blommor och kistan och dom sista hälsningarna till Joel. Jag väntade tills alla hade lämnat kyrkan kvar var bara jag och min sambo samt dom som skulle bära kistan till bilen för att färdas till kremetoriet. Jag var så tagen av allt så det var jättesvårt att få till någon bra bild. Dom flesta blev suddiga. Det var så svårt att ta bilderna. För mig kändes det inte som Joel låg i kistan utan att det bara var hans skal. Hans själ lever vidare inom oss alla. Minnerna kommer vi alltid bära med oss.

Jag har lite funderingar på att göra en liten film till hans dotter om vem hennes pappa var. Där folk får berätta deras minnen och upplevelser om Joel. Så hon får se vilket intryck och hur älskad hennes far var/är. Men det kräver kraft och ork att göra det också. Känner att det är det finaste jag kan ge till hans dotter som är 3 år idag.

Efter begravningen så åkte vi hem till hans älskade sambo, jag och min sambo.

Hon skulle vara själv hemma med dottern efter begravningen och vi kände inte att hon skulle vara själv efter detta. Dottern och jag började måla med vattenfärger medans dom andra satt o pratade. Sen när hon målade klart så busade min sambo med henne och kastade henne i luften. Efter en stund såg jag hur dottern kramade om min sambo och sa: Jag älskar dig E.... och jag älskar C...... också. Mitt hjärta brast då. Hon sa det med så mjuk och len röst. Jag fick tårar i ögonen. Vi fick höra sen av min sambos föräldrar att hon har tydligen sagt det till farmor och farfar ofta. Och dom hade sagt att Vi E och C betyder nog mycket för Joels lilla dotter. Hon blir ju alltid så glad när hon ser oss, skriker våra namn och hoppar. Sa det till min sambo att jag skulle vilja att vi är där på hennes första skolavslutning. Hon betyder mycket för oss med.

I söndags märkte  jag att jag har blivit så otrolig känslig.

Känns som jag kan gråta för allt. Ser jag något lyckligt på tv kommer tårarna, ser jag något sorgligt kommer också tårarna. Ni förstår vad jag menar.

Vi ska på begravning på lördag. Känns som jag kommer vara den som gråter mest av alla. Har lyssnat på begravningslåtarna som en person kommer sjunga solo. Tänkte att då kanske det inte blir lika jobbigt när man hör dom.

Vi får se. Önskar att det fanns antigråt-piller. Ingen ide att använda nå smink på lördag för jag kommer se ut som tvättbjörn efter bara några sekunder.

Känns i magen att begravningen är på lördag.

Vi var hos Joels sambo Susanne i söndags. Det var jätte skönt att få träffa henne och barnet. Samt Joels föräldrar. Vi berättade för Susanne att vi väntar barn. Hon bröt ihop. Sen sa hon: förlåt att jag gråter jag är jätte glad för eran skull men visste ni att det var Joels högsta önskan. Då brast jag i tårar också. Sambon min sa: jag vi vet att han ville så gärna att vi skulle skaffa barn. Synd bara att vi inte hann berätta det för honom. Hon frågade om vi hade blivit med barn nu efter Joel har gått bort om det var för han skull vi blev med barn. Hon frågade det flera ggr. Vi berättade att vi vetat om detta sen 11 december 2010. Joel gick bort den 19 januari 2011. Hon frågade vilka som visste om det. Vi sa till henne att hon är nr 2 vi berättar för. Att det är fortfarande hemligt. Tills Sambon har berättat för sina föräldrar. Och då berättade jag att jag kommer inte vara med när sambon berättar för sina föräldrar. Då vart hon fundersam. Jag sa att jag vill inte höra något negativt om det. Jag känner att jag inte pallar med det. Då sa hon det är väl bara gå därifrån om dom säger något negativt. Visst hon har rätt. Men hon vet inte heller allt strul som pågår och har pågått med min sambosfamilj. Önskar bara att sambon berättar det snart. Orkar inte gå och vänta på att han ska berätta. Vill bara ha det överstökat. Sen slipper jag dölja magen. Den e ju inte jättestor. Men jag tycker det syns nu. Verkar som Susanne blev glad av att vi berättade för henne. Fast som vi sa till henne det fanns ju inget bra tillfälle att berätta detta utan att det är lika bra att vi inte drar ut på det. Med tanke på omständigheterna.

Har lite ångest inför begravningen, vet inte om jag kommer spy jätte mycket den dagen eller hur det blir. Känns inte som jag vill lämna kyrkan mitt i begravningscermonin. Känns respektlöst. Men inte lika roligt att sitta kvar och spy i en påse heller. Eller att jag behöver gå och kissa varje 20:e minut. Hoppas bara att jag kan hålla mig.

Vi beställde begravningsblomma förra veckan. Färgerna på blommorna blev rosa, blå och gul. Ska bli intressant att se hur det kommer att se ut. Hoppas det blir bra. Vi ska själva hämta blomman och köra upp den till kyrkan. Men vi skulle ändå vara där en halvtimma innan alla andra kommer med Susanne och Joels föräldrar.

Japp då var det dags igen att tömma spyhinken... trött på allt kräkande.

Jag sitter nu och håller på med kort som Joels sambo ska få.

340 stycken och 5 filmer. Försöker ladda upp bilderna på FB så hon kan ta dom som hon vill och när hon orkar. Skickade filmerna till henne häromdagen. Men det var för mycket för henne förmodar jag för dom hade bara kollat på den första filmen inte dom andra. Satt och redigerade ett foto med Joel och Lisa (dottern). Blev jätte fint. Ska försöka få våran skrivare att fungera så man kan skriva ut det och sätta in det i en ram både att ha hemma och att ge Susanne en sådan bild. Jag och sambon ska iväg idag och köpa begravingsblomma samt handbukett till begravningen. Det är tio dagar kvar tills begravningen är. Usch känns som en stor klump i magen. Eftersom jag är gravid så vet jag inte riktigt hur jag kommer reagera på begravningen. Hade jag inte varit gravid hade jag tagit en lugnade för att klara av att gå på den. Men nu måste klara sig utan, samtidigt som man vet att det inte bra för bebisen heller att jag blir för upprörd. Hoppas bara att vi kan vara ett bra stöd för Susanne och Joels föräldrar under begravningen.

En av mina kompisar ska gifta sig i sommar så jag håller på med deras inbjudningskort. Fixar layouten etc. Jag tycker om att skapa speciellt om den man skapar åt blir lika nöjd som jag är med resultatet.

Har haft ont i magen i några dagar. Allt efter att ena katten slängde sig på min mage. Är jätteöm. Hoppas det går över snart. Med kräkningarna är det som vanligt. Förstår bara inte att jag inte går ner mer i vikt med tanke på vad jag får i mig etc. Min sambo har fortfarande inte berättat för sina föräldrar att jag är gravid. Något han drar på. Måste vara så svårt att inte känna att man kan dela med sig av sin glädje till dom som har sett till att man själv har kommit till världen. Vi har pratat om det och det känns lite som att det spelar ingen roll när vi berättar för när vi berättar kommer det ivf bli fel på något sätt i deras synsätt. Detta är helt min sambos val att avgöra när han känner sig redo att berätta för dom. Min pappa är död och min mamma är missbrukare som jag bröt kontakten med när jag var runt 14 år. Har inte haft någon kontakt med henne sen dess. Men jag känner att jag har berättat för dom personerna som jag vill ska ha reda på det först. Det känns skönt. Vet ju om att min sambo har berättat det för sin chef men ingen mer. Det är bra att han gjorde det för att ska kunna följa med till barnmorskan etc.

Min bror har kontaktat mig. Jag har inte sett han eller haft kontakt med honom sen min fars begravningen. Känner att detta är verkligen inte en person jag vill ha i mitt liv. I fall jag hade saknat honom eller dylikt hade jag försökt kontakta honom själv. Pratade med en vän som vet vem han är och vad han har gjort och varit med då jag växte upp. Hon sa bara rakt av bryt direkt kontakten. Anmäl om han försöker kontakta dig på något annat sätt. Känns jobbigt att komma från en sådan trasig familj. Min enda önskan är att allt hade varit någorlunda normalt. Men det är det inte. Jag skämms fortfarande över att komma från en sådan familj som jag kommer ifrån. Inte för att vi var i botten utan för allt hemskheter som har hänt och vad folk har råkat ut för och fortfarande råkar ut för när det gäller dom. Jag är bara glad att vet om att det vi var med om när vi var små är så jäkla hemskt och vidrigt medans mina syskon har fortfarande inte förstått att man kan ändra på sig själv, man behöver inte fortsätta i samma mönster. Allt går att bryta. Jag känner bara att det vore skönt om min familj lät mig vara. Jag vill inte ha något med dom att göra. Blod är inte tjockare än vatten. Jag har en egen familj idag som jag har kämpat för och kommer fortsätta att göra. Kändes som massa med sår öppnades igen när min bror kontaktade mig. Värsta av allt är att han inte fattar vad han har gjort är FEL. Han har inte empati för andra eller har någon som helst samvete. Kommer så väl ihåg när vi skulle lägga en blomma var i graven för sista hejdå. Då bara skrattade brosan. Har aldrig sett honom vara ledsen, har aldrig hört honom med om ursäkt för något. Utan fick han inte som han ville då tog han till våld och hot. Precis som våra föräldrar har gjort mot oss. Varför kontaktade han mig? Jag mådde ju någorlunda bra innan. Kommer krävas många terapi timmar om detta innan jag kommer kunna släppa taget om dom obehagliga känslorna som kom upp. Facebook är alltså inte bra, utan den så hade min bror aldrig hittat mig och jag hade varit nöjd med det.

Jag har haft sådana drömmar dom sensaste nätterna. Oftast om Joel som har lämnat jordelivet. Vaknar av att ha en känsla att någon annan är i rummet förutom jag och min sambo. Mycket som säkert ska bearbetas. Det är bara så himla obehagligt att känna så. Förmodar att det säkert lugnar ner sig efter att begravningen varit. Jobbigt också att begravningen ska vara på samma datum som Joel gick bort en månad innan.

Magen växer nog lite men det är nog inte så mycket bebisen i magen mest tarmarna som är i olag och krånglar. Så fort jag äter något ser magen ut som jag vore i 9:e månaden. Blir så spännt i övredelen av magen så det gör ont. Sen på morgonen är magen någorlunda platt igen. Där bebisen ligger känner man en liten lite kula. Som en apelsin. Illamåendet och spyorna har inte avtagit än. Nu har jag haft det så länge så det känns som man är van med det nu. Jag är van nu att jag bara kan äta en maträtt en gång. måste sluta skriva för nu. jag råkade spy på golvet...

Ditt liv togs ifrån oss för tidigt.

Vi hann aldrig säga dig farväl.

Av största önskan hoppas jag du visste vad du betydde för alla människor runt omkring dig.

Vilken påverkan du hade på alla människor du mötte.

Många tårar har fällts både av sorg och saknad.

Men mest av skratt, glada minnena du gav oss med din

karisma och utstrålning.

Vi är så tacksamma att vi fick vara en del av ditt liv.

Att vi fick ta del av det underbara du spred omkring dig.

Vi kommer alltid bära med dig i våra hjärtan.

Tomheten är stor, orden går inte att finna.

Chocken,

sorgen,

ilskan

över det som hände.

Livet är så orättvist.

Du hade så mycket kvar att ge och se.

Jag hoppas du ser oss nu hur ont det gör i våran hjärtan av saknade av dig.

Jag hoppas du ser när vi skrattar åt allt tok du har gjort.

Jag hoppas du ser hur älskad du är.

Jag hoppas du ser att du var stor här på jorden.

Den dagen då du rycktes ifrån oss kom för tidigt.

Men du ska veta att

Vi kommer klara oss.

Vi kommer hjälpa din dotter.

Vi kommer se till att dina önskningar blir sanna.

Vi kommer fortsätta våra traditioner.

Jag tänker så mycket

på din älskade sambo

på din älskade dotter

på dina älskade föräldrar

Sorgen går nog inte föreställa sig som dom går igenom.

Vi kommer göra allt för att stötta dom.

Hoppas du vet hur mycket du betydde för oss.

Vila i Frid vår älskade vän Joel

Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.Och när Du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst Du hör.
Så gråt inte vid min grav.
Jag är inte död.
Jag har bara gett mig av.

Tänk Er inte honom som
någon
som givit sig av
Hans resa har bara börjat
Vi lever många liv
Och det på jorden är bara
ett
Tänk Er att han vilar från
sorger och tårar
På en plats fylld av värme
och trygghet
Där man inte räknar dagar
eller år

Tänk Er hur han önskar
att ni visste
Att inget utom Er sorg
kan dö
Och tänk Er honom
levande i hjärtat
På dem han vidrört
För ingenting han älskat
kan någonsin gå
förlorat
Och han var oändligt
älskad!

Idag har jag mått rätt så bra, inge illamående och jag har kunnat äta lök som jag inte tyckt om sen jag började må illa och kräkas. Då börjar orostankarna tänk om fostret eller embryot i mig har dött? Varför mår jag inte illa på samma sätt längre? Är det på grund av detta? Men brösten ömmar rejält fortfarande och då borde jag väl inte känna det om fostret har dött? Många tankar snurrar just nu i huvudet. Jag vart bara så förvånad när jag gjorde tomat och löksallad och kunde äta det utan några som helt bismak i munnen från löken. Är det kanske så att perioden med illamående slut pga hormornerna börjar lägga sig? Jag alltid hoppas. Eller så är det att jag har haft en otroligt bra dag idag.

En annan sak som jag oroas över är att min övervikt ska ställa till det i graviditeten. Men finns så många överviktiga mammor det har gått bra för så varför skulle det inte göra det för mig? Barnmorskan har inte påpekat något om min övervikt utan bara att jag ska äta nyttigt och röra på mig 30 min per dag. Tyvärr så har jag inte rört på mig sen jag blev gravid. Den dagen då jag kan gå utan att spy så kommer jag röra på mig som bara den. Har en motionscykel hemma så den kommer också användas flitigt den dagen då mitt kräkande försvinner helt.

Tröttheten på dagarna tycker jag blir bara värre och värre. Jag sover minst 12-14h per dyng sammanlagt. Då middagstuppluren inräknad. Ska bli skönt den dagen då man är lika pigg som sambon sin.

Det är jobbigt att inte kunna förklara för alla varför jag mår dåligt. Varför jag inte kan ses eller orkar göra något. Den dagen vi berättar kommer dom nog förstå.

Trodde min IBS skulle bli bättre med tanke på graviditeten men det har den inte blivit. Värre än förut. Det lägger nog sig den dagen då jag slutar spy, må illa och kan äta normalt.

Jag och sambon var på familjerådgivning förra veckan, den var nog himla nyttig. Som sambon sa det vart en urladdning. Det var skönt också att våra problem kom upp på ytan och att allt inte bara ska handla om hans familj. Jag vet inte men vi känns så långt ifrån varandra. Känner att mina känslor är mer likgiltliga för honom. Jag hoppas efter allt som har hänt oss genom åren gör att vi kanske hittar tillbaka till varandra. Men när man hör honom säga att han har ledsnat på oss så tror jag hoppet sakta men säkert försvinner. Det är jobbigt att vara tillsammans med någon som tror att alla fel beror på honom. Vad jag än säger eller gör så gör jag det för att skada honom tycker han. Jag har försökt få honom att söka hjälp en samtalskontakt eller dylikt men han vägrar. Han är jätte duktig på att hålla uppe en fasad när vi träffar andra. Hemma är han helt annorlunda. Men att han börjar säga saker som han känner att jag gör som han har sagt sina föräldrar gör mot honom börjar jag ana att detta är mer djupliggande än vad jag trodde från början. Som vår familjerådgivare sa: det beror inte så mycket på din sambo utan detta är något du går och bär med dig hela tiden, inom dig och det började väldigt tidigt i ditt liv?. Det var så sant som det var sagt. Det är sorgset att se sambo må så dåligt att han inte inser att han behöver hjälp med sin självkänsla. När familjrådgivaren hade sagt brast det för min sambo. När det brast för honom började jag också gråta. Jag tror inte han förstår att detta påverkar mig också. Det gör ont att se den personen som står en närmast att må så dåligt. Jag vet att det finns hjälp att få att han kan förändra allt detta om han söker hjälp. Han ska inte behöva må så här dåligt som han gör. Så sorgset att se att han gör så mot sig själv. Så fort vi har det bra i vår relation så gör han allt för att det ska bli dåligt igen. Det tar verkligen på mina krafter. Jag är inte perfekt det ska gudarna veta jag har mina fel och brister. När man ger han en komplimang så hör han inte den för att han hör något helt annat i huvudet. Oftast något väldigt negativt. Jag hoppas bara att han inte för över detta till vårt barn. Jag önskar vår relation var stabil och trygg. Jag önskar vi hade en kärleksfull relation till varandra. Jag önskar att vi kände att det var vi mot världen. Kanske någon dag får jag känna allt det där i en relation.

Igår var vi till barnmorskan. Det togs blodprov, kissprov och blodtryck.

Innan vi åkte dit hade jag bara druckit ett glas proviva för att inte ha något i magen som jag kan spy upp. Allt gick jättebra, var lite vit i ansiktet till och från. Men ingen spya kom. Alla mina prover såg bra ut. Det enda tveksamma var järnet att det var nog lite lågt. När hon skulle ta blodprov så lyckades hon fylla ett halvt rör sen tog det bara stopp. Med tanke på min blodrädsla så av min erfarenhet så är det stressen som stoppar flödet. Så när hon höll på med nålen fram och tillbaka i mitt blodkärl kom jag på att jag inte andades och spände mig allt jag kunde så jag tog ett djupt andetag och började slappna av så kom flödet tillbaka igen. Efteråt kände jag mig alldeles svimmfärdig och då skulle vi ta mitt blodtryck. Så det vara bara att köra lite mentalträning i avslappning i huvudet för att lugna ner mig. Som tur var fick jag 10 min att lugna mig innan vi tog blodtrycket. Vilket låg på 110/65. Som ni förstår är ett bra värde. 

Hon bytte familjeläkare åt mig då jag inte har gått hos min på några utan valt att gå till AT-läkarna. Pga min husläkare och jag har inte en personkemi som stämmer överens. Så det kändes jätte skönt när hon ringde idag och berättade att jag hade fått den husläkaren som jag ville ha.

Det var tal om stolpiller igår eftersom det är inte alltid mina tabletter behålls i kroppen. Hon skickade genast med en kollega som skulle till sjukhuset gyn vilka tabletter jag skulle ha som stolpiller. Men tyvärr så gick det inte för att dom skrev bara ut stolpiller till dom som varit inlagda pga kräkningar/uttorkning. Så jag skulle höra av mig till min husläkare och se om han kunde skriva ut stolpiller till mig. Så länge jag kan kissa och få i mig någon slags vätska eller mat så tror nog jag att jag klarar mig. Bara köra på. Att spy tillhör vardagen nu för mig. Kommer vara konstigt den dagen då man kan dricka så mycket så ens törst släckts. Nu kan jag bara dricka några droppar åt gången för att behålla det i magen. Har märkt den enda maten som jag inte har kräckits upp är rostad macka så det är min standard frukost. Längtar efter den dagen maten smakar som den ska göra. Att slippa gå och ha en bismak i munnen. Och att ena dagen gilla en rätt och andra dagen tål man inte lukten av den.

Nu dröjer det många veckor tills jag ska till barnmorskan igen. Trodde man skulle dit på besök varje månad men så blev det inte. Det som väntar nu är ultraljudet i v17 sen ska jag kontakta barnmorskan efter det. Då ska vi mäta magen och lyssna på bebisens hjärtljud. Vilket kommer vara så otroligt häftigt. Sen v 28 då ska jag in och kolla socker hos barnmorskan. Man ska vara fastande sen 12 på natten, dricka en äcklig sockerlösning som barnmorskan beskrev det sen sitta på hos dom läsa tidning eller dylikt i två timmar och sen ta ett test. För att se om man har diabetes eller inte. Som gravid kan man inte ta hand om socker på samma sätt som andra förmodligen därför jag tycker allt sött är så otroligt äckligt nu eller dvs så fort det är lite socker i något känns det som det är 1 kg i det.

Jag blev gravid tack vare ägglossningtest. Så jag är ganska säker på vilket datum etc som jag blev befruktad. Hos barnmorskan räknar man från sista mensens första dag. Så när jag kollat upp på nätet där man kan räkna efter befruktningsdagen så ligger barnmorskan beräkning 1v före den jag tror på. Sen igår då sa hon samma vecka som jag trodde. Så det var skönt att jag slapp ta upp det. Jag gillar verkligen barnmorskan vi har fått. Hon är glad och lättsam samt att hon fixar saker åt en på en gång.

Oj vad klockan tickar på. Snart kommer sambon hem. Vi ska iväg på familjerådgivning idag. Nu kom han hem.

Så dags att göra sig i ordning.

Ge någon som du älskar en stor mysig kram.

Beröring behöver vi alla för att må bra.