Idag har jag mått rätt så bra, inge illamående och jag har kunnat äta lök som jag inte tyckt om sen jag började må illa och kräkas. Då börjar orostankarna tänk om fostret eller embryot i mig har dött? Varför mår jag inte illa på samma sätt längre? Är det på grund av detta? Men brösten ömmar rejält fortfarande och då borde jag väl inte känna det om fostret har dött? Många tankar snurrar just nu i huvudet. Jag vart bara så förvånad när jag gjorde tomat och löksallad och kunde äta det utan några som helt bismak i munnen från löken. Är det kanske så att perioden med illamående slut pga hormornerna börjar lägga sig? Jag alltid hoppas. Eller så är det att jag har haft en otroligt bra dag idag.

En annan sak som jag oroas över är att min övervikt ska ställa till det i graviditeten. Men finns så många överviktiga mammor det har gått bra för så varför skulle det inte göra det för mig? Barnmorskan har inte påpekat något om min övervikt utan bara att jag ska äta nyttigt och röra på mig 30 min per dag. Tyvärr så har jag inte rört på mig sen jag blev gravid. Den dagen då jag kan gå utan att spy så kommer jag röra på mig som bara den. Har en motionscykel hemma så den kommer också användas flitigt den dagen då mitt kräkande försvinner helt.

Tröttheten på dagarna tycker jag blir bara värre och värre. Jag sover minst 12-14h per dyng sammanlagt. Då middagstuppluren inräknad. Ska bli skönt den dagen då man är lika pigg som sambon sin.

Det är jobbigt att inte kunna förklara för alla varför jag mår dåligt. Varför jag inte kan ses eller orkar göra något. Den dagen vi berättar kommer dom nog förstå.

Trodde min IBS skulle bli bättre med tanke på graviditeten men det har den inte blivit. Värre än förut. Det lägger nog sig den dagen då jag slutar spy, må illa och kan äta normalt.

Jag och sambon var på familjerådgivning förra veckan, den var nog himla nyttig. Som sambon sa det vart en urladdning. Det var skönt också att våra problem kom upp på ytan och att allt inte bara ska handla om hans familj. Jag vet inte men vi känns så långt ifrån varandra. Känner att mina känslor är mer likgiltliga för honom. Jag hoppas efter allt som har hänt oss genom åren gör att vi kanske hittar tillbaka till varandra. Men när man hör honom säga att han har ledsnat på oss så tror jag hoppet sakta men säkert försvinner. Det är jobbigt att vara tillsammans med någon som tror att alla fel beror på honom. Vad jag än säger eller gör så gör jag det för att skada honom tycker han. Jag har försökt få honom att söka hjälp en samtalskontakt eller dylikt men han vägrar. Han är jätte duktig på att hålla uppe en fasad när vi träffar andra. Hemma är han helt annorlunda. Men att han börjar säga saker som han känner att jag gör som han har sagt sina föräldrar gör mot honom börjar jag ana att detta är mer djupliggande än vad jag trodde från början. Som vår familjerådgivare sa: det beror inte så mycket på din sambo utan detta är något du går och bär med dig hela tiden, inom dig och det började väldigt tidigt i ditt liv?. Det var så sant som det var sagt. Det är sorgset att se sambo må så dåligt att han inte inser att han behöver hjälp med sin självkänsla. När familjrådgivaren hade sagt brast det för min sambo. När det brast för honom började jag också gråta. Jag tror inte han förstår att detta påverkar mig också. Det gör ont att se den personen som står en närmast att må så dåligt. Jag vet att det finns hjälp att få att han kan förändra allt detta om han söker hjälp. Han ska inte behöva må så här dåligt som han gör. Så sorgset att se att han gör så mot sig själv. Så fort vi har det bra i vår relation så gör han allt för att det ska bli dåligt igen. Det tar verkligen på mina krafter. Jag är inte perfekt det ska gudarna veta jag har mina fel och brister. När man ger han en komplimang så hör han inte den för att han hör något helt annat i huvudet. Oftast något väldigt negativt. Jag hoppas bara att han inte för över detta till vårt barn. Jag önskar vår relation var stabil och trygg. Jag önskar vi hade en kärleksfull relation till varandra. Jag önskar att vi kände att det var vi mot världen. Kanske någon dag får jag känna allt det där i en relation.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mycket har hunnit hända sen jag skrev sist. Vårt efterlängtade mirakel tittade fram den 14 augusti 2011. Då blev jag mamma och vår son kom till världen. Det var kärlek innan första ögonkastet. Jag visste innan han föddes denna grabb kommer jag älska ...

Det har varit en jätte tung helg. Både för mig och min sambo. Joels begravning var i Lördags. Allt var lugnt tills man kom in i kyrkan då började tårarna att forsa. Allt blev så verkligt då. Det var verkligen fint inne i kyrkan. Kista var i ljust trä...

I söndags märkte  jag att jag har blivit så otrolig känslig. Känns som jag kan gråta för allt. Ser jag något lyckligt på tv kommer tårarna, ser jag något sorgligt kommer också tårarna. Ni förstår vad jag menar. Vi ska på begravning på lördag. Kän...

  Jag sitter nu och håller på med kort som Joels sambo ska få. 340 stycken och 5 filmer. Försöker ladda upp bilderna på FB så hon kan ta dom som hon vill och när hon orkar. Skickade filmerna till henne häromdagen. Men det var för mycket för henne...

Jag har haft sådana drömmar dom sensaste nätterna. Oftast om Joel som har lämnat jordelivet. Vaknar av att ha en känsla att någon annan är i rummet förutom jag och min sambo. Mycket som säkert ska bearbetas. Det är bara så himla obehagligt att känna ...